De olika ämnen som används för att framställa glaskomplex kallas gemensamt för glasråvaror. Den huvudsakliga råvaran avser det råmaterial som introducerar olika oxider i glaset för att bilda huvuddelen av glasstrukturen, vilket bestämmer glasets grundläggande fysikaliska och kemiska egenskaper. De huvudsakliga råvarorna är kvartsand, fältspat, kalksten, dolomit, soda och så vidare. Dessa råvaror levereras vanligtvis i pulverform för närvarande. (1) Råvaror för kiseldioxid De huvudsakliga råvarorna för kiseldioxid är kiselsand (även känd som kvartsand), som kan delas in i naturlig kiselsand och bearbetad kiselsand enligt dess befintliga tillstånd i naturen. På grund av komplexiteten i dess bildningsprocess fluktuerar den kemiska sammansättningen av naturlig kiselsand ofta kraftigt, men dess partikelstorleksfördelning är relativt enhetlig. För kvaliteten på naturlig kiselsand bör man vara uppmärksam på att kontrollera den kemiska sammansättningen, fluktuationerna i sammansättningen och det eldfasta mineralets vikt. Den kemiska sammansättningen styr huvudsakligen innehållet av Fez 03, och graderas och används enligt dess kvalitet. Kvalitetsgraderingen av kiselsand listas i tabell 2-16.2) bearbetning av kiselsand bearbetning av kiselsand är kvartssten eller sandsten råmalm genom en viss process för bearbetning och produktion av kiselhaltiga råmaterial. Eftersom renheten hos kvartsit- eller sandstenmalm generellt är högre, är föroreningsinnehållet mindre och stabilt, och kvaliteten på kiselsand som produceras genom bearbetning är högre och stabil. Men från kvartsit- eller sandstenmalm till tillgänglig kiselsand med en viss kornstorlek är det svårt att kontrollera kornstorleken, så kostnaden är hög. Kiselsand bearbetas vanligtvis med våtmetod, med en viss fukthalt. Kiselsand är det svåraste materialet att smälta. Partikelstorlek, partikelstorleksfördelning och partikelform har viktiga effekter på blandning, smältning och homogenisering av komposit. Minskningen av partikelstorlek är fördelaktig för smältningen av glas, men ju finare desto bättre. Kiselsandpulver kommer att existera på grund av klustret, granulärt gap finns i ett stort antal mikrobubblor orsakade av smältningssvårigheter, Samtidigt kan närvaron av kiselsandpulver vara för tidig och material som natrium, kalcium och magnesium kan reagera för att generera primär smältdensitet och viskositet, vilket lätt leder till att ugnsmaterialskiktet stiger i hierarkin, vilket leder till att andra eldfasta råmaterial bildas i satsen. Sandkornen får bättre form med vinkelform, eftersom ytans vinkelform är stor och möjligheterna till kontakt med flussmedlet är svåra att skikta under blandningsprocessen och transporten är inte lätt. Kiselsanden måste kontrolleras och accepteras i gruvområdet. Fukthalten i kiselsanden måste kontrolleras till under 8 % när malmen produceras och till under 5 % när sanden lastas i verkstaden. Fuktighetsfluktuationsvärdet är 0,4 %. Tabell 2-17 visar kvalitetskraven för kiselhaltiga råvaror. (2) Halten av A12 03 i vanligt flaskglas är generellt 2,0 % ~ 5,0 %. Högkvalitativa glasflaskor av A12 03 består huvudsakligen av aluminiumoxid och aluminiumhydroxid för att fånga upp, men sänker kvalitetskraven för behållare och färgat glas. Man kan också välja att använda natriumfältspat, kaliumfältspat eller kalciumfältspat för att dra in. Samtidigt kan fältspaten NaZ₂O eller K₂O ersätta en del av soda, vilket är fördelaktigt för glassmältningssystem. Järnhalten i fältspat är dock generellt högre, Fe₂O₃ är mindre än 0,1 % av mycket få, så det kan endast användas för allmänt flask- och burkglas och kan inte användas för högre kvalitet på flask- och burkglas. Fältspat kan delas in i fyra typer beroende på dess kemiska sammansättning. av kaliumfältspat, natriumfältspat, kalciumfältspat, bariumfältspat. I naturen finns det få individuella fyndigheter av de fyra fältspaterna, varav de flesta är blandade med andra mineraler i olika proportioner. Tabell 2-18 listar kvalitetskraven för fältspatmaterial. (3) Na20, råmaterialet för natriumoxid, är ett bra flussmedel för glas. Därför är innehållet av Na20 i den kemiska sammansättningen av glasflaskor och burkar nära relaterat till smältförhållandena för glas, vilket för närvarande mestadels ligger i intervallet 14% ~ 16%. Na20 i flaskglas introduceras huvudsakligen genom soda. Soda är ett slags kemiskt råmaterial, dess huvudkomponent är Naz C03. Soda delas in i kristallsoda (Na2C03·10H20) och kalcinerad soda (Naz C03). Merparten av soda som används i glasindustrin är kalcinerad soda utan kristallvatten, tillverkad med ammoniak-alkalimetoden. Kalcinerad soda är ett vitt pulver, lättlösligt i vatten, lätt att absorbera vatten från luften och delikviscens, klumpbildning, och behöver förvaras torrt. Soda är en av de viktigaste faktorerna som påverkar kostnaden för glas. Tung alkali bör föredras för flaskglas. Jämfört med lätt alkali har tung alkali god löshet, hygroskopicitet, mindre tendens till flygande och skiktning, vilket kan förbättra föreningens enhetlighet och smälthastighet. Men för tjocka sodaaskpartiklar kan inte effektivt samverka med andra eldfasta material i materialet och jämnt bidra till smälteffekten, vilket kommer att resultera i ojämnheter med själva materialets blandning, vilket påverkar kvaliteten på glasets smältning och klarning. Därför är en lämplig partikelstorlek på 0,22 ~ 0,42 mm lämplig. När soda används under lång tid, innehåller den ofta 5 % ~ 8 % vatten. Fuktighetsgraden bör mätas i tid vid användning. Sodaavdunstningen under glassmältning är 0,5 % ~ 3,2 %. Kalcinerad soda innehåller ofta en liten mängd NaCl, eftersom klor är mycket aktivt och det eldfasta materialet är mycket svårt att erodera. Mängden soda är stor, och ansamlingen av klor i glaslösningen har nyligen uppmärksammats av industrin. (4) Kaliumoxidens (K20) roll i glas liknar den för Na20. Vid tillverkning av flask- och burkglas används en liten mängd K20 för att ersätta en liten del av Na20, vilket kan öka glasets brytningsindex och förbättra produkternas glans och transmittans. Den kemiska stabiliteten hos två alkalioxider i glas är bättre än hos en enda alkalioxid. I förhållandet mellan de två finns det en optimal punkt, fenomenet är blandad baseffekt. Effekten av K20 på glasets värmeutvidgningskoefficient är större än Na20. Därför bör man, när man ersätter en del av Na20 med K20, beakta glasets inverkan på dess värmeutvidgningskoefficient. K20 i flaskglas introduceras vanligtvis genom kalcinering av kaliumkarbonat. När kaliumkarbonat smälts i glas är den flyktiga förlusten av K20 cirka 12 % av dess egen massa. Kvalitetskraven för kaliumkarbonat är: K2C03 mindre än 96 %, na2040,2 %, KCI+K2S04 43,5 %, vattenolösligt < 0,3 %, vatten -3 %. Priset på kaliumkarbonat är högre än soda, eftersom detta kräver speciella bestämmelser utanför flask- och burkglas. De flesta flask- och burkglas använder inte kaliumkarbonat för att dra kaliumoxid direkt, utan istället kaliumoxid med fältspat. (5) Införandet av kalciumoxidråmaterialet kalciumoxid (Ca0) i glaset har huvudrollen som stabilisator, det vill säga att öka glasets kemiska stabilitet och mekaniska hållfasthet, men när halten är för hög kan det göra att glaskristallisationen tenderar att öka och glaset lätt blir sprött. Cao-halten i vanligt flaskglas är 7 % ~ 11 %, vanligtvis inte mer än 12,5 %. Cao kan minska glasets viskositet vid hög temperatur, främja smältning och klarning. av glaset men när temperaturen sjunker ökar viskositeten mycket snabbt, vilket gör gjutningen svår. Därför bör man, förutom att beakta Caos inverkan på glasets egenskaper, även beakta glasgjutningsmetoden och andra faktorer när man räknar med Cao-halten i glaset. Glas med hög Cao-form bör snabbt föras in i glödgningsugnen, annars spricker produkten lätt. Vid smältning av natriumkalciumglas är det bättre att närma sig 21 med Na0Ca0. De viktigaste råmaterialen som används i burkglas är kalksten, kalcit och krita. Kalksten som innehåller 40,015 % Fez 03 används vid tillverkning av köksredskap och vita material. Kalksten som innehåller mindre än 0,04 % Fez 03 används vid tillverkning av färgat glas. Vattenhalten i kalksten bör kontrolleras till under 1 %. När glasets sammansättning kräver en mycket strikt halt av järnoxid kan den ersättas med kalcit, som är mycket renare än kalksten, men också mycket dyrare. (6) Mängden magnesiumoxid (Mgo) i den kemiska sammansättningen av glasflaskor och burkar är generellt mindre än 2 %. När man använder partiell Mgo för att ersätta partiell Cao kan viskositeten ökas när glaskroppen har hög temperatur, vilket kan göra att glaskroppen härdar långsammare, vilket gör att glaskroppen blir lång, förbättrar glaskroppens formegenskaper och minskar dess kristalliseringstendens. Kalcium, magnesium och 2-valens jordalkalimetalloxid kan förbättra glaskroppens kemiska stabilitet och förhindra att produkten faller i fuktig miljö under lång tid. Mögelfenomen. Generellt sett bör mängden ersättning kontrolleras till under 3 %, medan mängden ersättning är större än 3 %, vilket kommer att påverka glasets smältning och formning. Man brukar tro att dolomit och kalksten smälter fina partiklar, men med fördjupad forskning på mekanismer. I högtemperaturglasblandningar kommer det att finnas adsorption av dolomitpartiklar runt de stora kiseldioxidpartiklarna, vilket förhindrar sand från att delta i reaktionen. Medan grövre kalkstenspartiklar i början av silikatreaktionen inte väts av primärfasen, kan primärvätskan smidigt passera genom mellanrummen mellan den stora dolomiten, kalkstenen och kiseldioxidsanden och vätas omgivande, vilket ytterligare ökar silikatreaktionshastigheten. I det senare skedet bidrar dock de gaser som frigörs genom deras snabba nedbrytning och smältning till klarning och homogenisering av glasvätskan. Det har visat sig att när partiklarna av de två ökar till 2,5 mm förbättras glasets smält- och klarningsegenskaper avsevärt, och när partikelstorleken är större än 3 mm minskas glasets smält- och klarningsegenskaper avsevärt. Därför bör den övre gränsen för dolomit- och kalkstenspartiklar kontrolleras inom ett visst intervall. För närvarande är användningen av större kornig dolomit och kalksten en trend. I faktisk produktion, vid beräkning av glasformeln, används dolomit för att introducera Mgo, och den otillräckliga delen Cao kompletteras med kalksten eller kalcit. Om glaskompositionen inte innehåller Cao kan dolomit inte användas för att attrahera Mgo i glaset, bör magnesiumkarbonat väljas för att attrahera Mg0. Kvalitetskraven för dolomit är Mg0≥20%, Cao < 32%, Fe2O3 < 0,15%. (7) Införandet av bariumoxidråmaterialet bariumoxid (Bao) i glas, Cao och Mgo är i princip detsamma, men glas som innehåller barium och Cao-innehållande glas har god glans och hög täthet. I färgflaskglas används vanligtvis 0,5% ~ 1% Bao för att förbättra glasets glans. Bao kan påskynda smältning, klarning och förhindra glaskristallisering, men när dosen är för stor, på grund av förekomsten av 2Ba0 1002 2Ba02-reaktion, blir glasklarningen svår, och degeln och eldfasta material har större erosion. Naturligt bariumsulfat (BaS04), känt som baryt, BaS04 innehåller en stor mängd fluktuationer, och föroreningshalten är också stor, endast för användning för att uppfylla inte höga krav på glaskvalitet. Industriell BaS04 används huvudsakligen i fluor. Opacitetsglas och imiterat jadeglas används i flaskglas, vilket gör att glaset har en relativt svag opacitetseffekt. Men det händer när man använder för mycket. Ett glas vatten ger en rad negativa effekter på eldfasta material, degel, gjutning och produktkvalitet. Vid produktion av flask- och burkglas introduceras bariumkarbonat vanligtvis i industriellt bruk. Dessutom har bariuminnehållande råvaror en viss toxicitet, och man bör vara uppmärksam på skyddet vid blandning. Kvalitetskraven för industriellt bariumkarbonat är Bac03 97 %, Fe203 40,1 % och syraolösligt 3 %.
Publiceringstid: 14 april 2020