Catalyst-stöd

Katalysatorbärare är en speciell del av en fast katalysator, dispergeringsmedel, bindemedel, negativ bärare av den aktiva komponenten i katalysatorn, och fungerar ibland som kokatalysator eller samkatalysator. Katalysatorbärare, även känd som bärare, är en av komponenterna i en buren katalysator. Generellt sett är det ett poröst material med en viss specifik yta, och den aktiva komponenten i katalysatorn är ofta fäst vid den. Bäraren används huvudsakligen för att stödja den aktiva komponenten, så att katalysatorn har specifika fysikaliska egenskaper, medan bäraren i sig i allmänhet inte har katalytisk aktivitet.

Krav för Catalyst-support

1, kan utspäda densiteten hos aktiva komponenter, särskilt ädelmetaller

2, kan tillagas i en viss form

3. Sintringen mellan aktiva komponenter kan förhindras i viss mån

4, kan motstå gift

5. Det kan ha ömsesidig effekt med den aktiva komponenten och huvudkatalysatorn.

Effekten av katalysatorbärare

1, minska katalysatorkostnaden

2, förbättra katalysatorns mekaniska hållfasthet

3. Förbättra katalysatorns termiska stabilitet

4, tillsätt katalysatoraktivitet och selektivitet

5. Förläng katalysatorns livslängd

Flera primära transportörer introduceras

1. Aktiverad aluminiumoxid: den vanligaste bäraren för industriella katalysatorer. Lågt pris, hög värmebeständighet, god kompatibilitet mellan aktiva komponenter.

2. Kiselgel: kemisk sammansättning är SiO2. Generellt tillverkad av natriumsilikat (na2si3) syra. Silikatsyra bildades efter effekten av natriumsilikat och syra. Kiselsyrapolymerisation, kondensation, polymerens struktur är osäker.

SiO2 är en allmänt använd bärare, men dess industriella tillämpning är mindre än Al2O3, vilket beror på svårigheter vid framställning, svag affinitet med aktiva komponenter, enkel sintring med vattenånga och andra defekter.

3. Diatomit: naturlig SiO2. Den innehåller ett fåtal metalloxider och organiska ämnen, och dess porstruktur och specifika yta förändras med ursprunget. Syrabehandling bör användas före användning. En är att förbättra SiO2-halten och öka den specifika ytan, den specifika porvolymen och den primära porradien. Den andra är att förbättra den termiska stabiliteten, efter syrabehandling kan den specifika ytan ytterligare ökas. Diatomit används främst för att framställa fastbäddskatalysatorer.

4, aktivt kol: Den primära ingrediensen är C, som innehåller en liten mängd H, O, N, S och aska etc. Aktivt kol har en oregelbunden stenstruktur, och det finns karbonylgrupper, kinongrupper, hydroxylgrupper och karboxylgrupper på ytan. Aktivt kol kännetecknas av utvecklade porer och stor yta, samt hög termisk stabilitet.

5. TiO2: den har tre kristallformer: anatas, plattitan och rutil. Plattitanmalm är svår att syntetisera på grund av instabilitet; Anatas bildas vid en lägre temperatur med en relativ densitet på 3,84 och en större specifik yta. Uppvärmd vid 600~1000°C blir anatas rutil, som har en relativ densitet på 4,22 och en liten specifik yta.

6. Kiselkarbid: smältpunkten för karbidkeramik är högre än 2000 °C, med hög värmeledningsförmåga, hög hårdhet, stark värmebeständighet och slagtålighet, men den oxideras helt enkelt i en syreatmosfär. Därför används SiC ofta som katalysatorbärare i högtemperaturmiljöer.

7. Molekylsikt: det är ett kristallint silikat eller kiselaluminat, ett por- och kavitetssystem bestående av en kisel-syre-tetraeder eller aluminium-aluminium-tetraeder sammankopplad med syrebryggbindningar. Den har hög termisk stabilitet, vattentermisk stabilitet och syra- och alkalibeständighet.